Att det ska vara så fruktansvärt svårt att lita på någon. Att man inte kan hjälpa den lilla rösten som dyker upp emellanåt som säger att de ljuger. Att alla de vackra orden och löftena inte är annat än tomma löften. Så vill man ändå tro på det och låter dem komma nära. För det är enda sättet för en att kunna komma vidare och vara lycklig. Trycka ner och pressa undan oron, den lilla rösten som bara verkar finnas där för att förstöra allting. För att allting är så väldigt mycket bättre, helt fantastiskt faktiskt, så länge man ignorerar den lilla rösten och faktiskt vågar hoppas och tro.